Hej bloggen! Jag har förklarat lite flummigt om Bomben i olika inlägg så nu tänkte jag skriva om hur jag känner, vad som hänt mm. Jag träffade Bomben första gången i Augusti förra året. Han behövde motioneras så jag fick rida honom. Jag älskade honom från första ögonkastet. Skolan började igen och han började på ridskolan. Han var ju så duktig med mig och vi hade så roligt. I vintras hände något. Han började krångla lite så jag och en annan tjej red honom på jullovet. Efter det gick han lektion igen men jag började ha honom en gång i veckan. Han började, bocka, sparkas och var svårfångad i hagen. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit med honom. När han krånglat eller stack iväg. Jag har även skrattat så många gånger och sagt jag älskar dig över 10000 gånger. Som jag kämpat. När han vägrat hoppa eller galoppera. När han drog eller bara bestämde sig för att strunta i mig. Men alla dom gånger det gått bra. Alla våra fantastiska uteritter och när vi löshoppade. Jag glömer aldrig hur han alltid följde efter mig. Jag släppte lös honom i ridhuset utan godis. Det gick inte för någon annan men mig följde han alltid efter. Det värmer. Varje gång jag såg honom blev jag varm i hjärtat. Nu i sommar åkte han på tillridning och jg har längtat så tills han skulle komma hem men nu visde det sig att tjejen som har Bomben får behålla honom så länge hon vill. Anna äger honom så han kommer såklart tillbakas men detta är så galet tungt. Jag saknar honom! Även om jag inte kunde rida honom längre så vill jag ha honom här.